Vila i frid min älskade
Denna veckan har varit den värsta veckan på 13 år. Och jag vet inte när det kommer kännas bättre.
Devil, han som var så mycket mer än bara en hund. Han var en familjemedlem, en älskad sådan. För smart för verkligheten var han också. Vacker som få, stor och mäktig. Han var världens snällaste. Han var allt. Ingen kommer någonsin upp nå det han gjort. Han var perfekt. Det är nog den första jag verkligen kan kalla perfekt.
Jag minns först gång vi såg han. Vi var uppe i Norrland för besök hos våra släktingar. Mammas kusin hade köpt han syster, så han var där med sina förra ägare på besök. Så fort han hoppas ur deras bil så kom han springandes till oss och hälsade. Sen den stunden har han aldrig lämnat vår sida. Han valde oss. Vi skulle bli hans flock. Vilket han klargjorde när han redan som valp rangordna oss. Han gick alltid tätt bakom oss. Men alltid framför dom som inte var vår familj. Då var han enbart 6 veckor gammal. Det är han jag växt upp med, han jag lekt och busat med. Han som tröstat mig när jag varit ledsen. Med han har man alltid känt trygghet.
Det är så tomt utan dig. Det går inte ens att berätta med ord hur du var, det blir inte rättvist då. För du var så mycket mer.
För att förstå måste man ha sett. Och upplevt det. Jag fick uppleva 12 år med dig. Vilket jag tycker var alldeles för lite. Men du blev en väldigt, väldigt gammal man. Som ändå var pigg och lekfull ända in i det sista. En förebild var du.
Alla som träffa på han, berömde alltid honom.
Devil lilla, vi saknar dig här hemma. det går inte en dag utan att jag fäller en tår för dig. En dag kommer vi att ses igen! Jag älskar och saknar dig. 
23/5-1999 - 8/8-2011
Jag lämnade aldrig din sida. Jag var kvar tills du somnat in. Och när jag såg ditt sista andetag gick allt inom mig i sönder. Jag kommer aldrig att glömma dig.
